Sjukhuset grundas
Enligt ett riksdagsbeslut som 1877–1878 ratificerades av tsar Alexander II av Ryssland skulle en kombinerad kuranstalt, organiserad som en bosättning eller ett jordbrukssystem, inrättas i närheten av staden Kuopio för att tillgodose landets behov av psykiatrisk vård. När sökandet efter en lämplig plats för den nya institutionen inleddes övervägdes de närbelägna gårdarna Savisaari och Fagernäs (som på svenska kallas Niuvanniemi) samt udden Haapaniemi.
De viktigaste skälen till att Niuvanniemi valdes som plats för det nya sjukhuset var dess fördelaktiga läge, lugnet och den imponerande naturskönheten. Lika viktig måste den nya järnvägen ha varit, som 1889 förlängdes till Kuopio och möjliggjorde transport av patienter från andra delar av landet. Byggnadsarbetet inleddes 1881 och avslutades 1884. Till sjukhuset hörde totalt 120 sängplatser – 60 för män och 60 för kvinnor – och därtill nödvändiga administrations-, hushålls- och underhållsfaciliteter. Så invigdes slutligen Niuvanniemi sjukhus den 1 februari 1885.
Patienterna
Antalet ”kriminellt sinnessjuka” patienter på Niuvanniemi växte blygsamt under 1900-talets första decennier, men ökade under 1930-talet. Efter andra världskriget fick sjukhuset sin speciella uppgift som huvudsaklig behandlingsort för Finlands rättspsykiatriska patienter.
Följande tabell illustrerar ökningen av antalet rättspsykiatriska patienter sedan slutet av 1930-talet.
Antalet rättspsykiatriska patienter vid Niuvanniemi sjukhus 1939–1967.
| År | Man | Kvinna | Totalt |
| 1939 | 109 | 12 | 121 |
| 1948 | 111 | 2 | 113 |
| 1959 | 220 | 38 | 258 |
| 1967 | 343 | 61 | 404 |
Personalen
När Niuvanniemi sjukhus inledde sin verksamhet den 1 februari 1885 bestod personalen av följande personer:
- en överläkare
- en förman (manlig översköterska)
- en matron (kvinnlig översköterska)
- sju manliga sköterskor
- fem kvinnliga sköterskor
Följande tjänster fördelades för städning, underhåll och övrig personal:
- en hushållerska
- en präst
- en kock
- en kvinnlig bagare
- tre hembiträden
- fyra drängar
- en snickare
- en brandvakt
- en värmare (fram till våren)
När sjukhuset 1894 inledde sin verksamhet i sin utökade form fanns plats för maximalt 310 patienter. Personalen bestod av 23 manliga sjuksköterskor och 19 kvinnliga sjuksköterskor. Detta innebar att det på herravdelningarna fanns en sjuksköterska per sex patienter och på kvinnoavdelningarna en sjuksköterska per åtta patienter.
Den sociala utvecklingen återspeglades i sjukhusets klassificering av sina patienter. Patienterna delades först in i herrskap och ofrälse, och klassificerades i andra ledet efter förmögenhet. Denna uppdelning syntes exempelvis i sjukhusets tariffer, som baserades på patientens eller dennes ombuds förmögenhet eller villighet att betala en viss dagsavgift.
Storleken på den dagliga behandlingsavgiften säkerställde att varje patient, även under sjukhusvistelsen, skulle kunna behålla den levnadsstandard som hen var van vid – även om få patienter hade råd med de högsta avgifterna. Utbudet varierade från gratis sängplatser till fyra mark per dag.
Det ständigt ökande utbudet av psykofarmaka och den växande erfarenheten av dess användning ledde under 1970- och 80-talen till bättre resultat, i synnerhet för patienter som behandlades för schizofreni och depression. Detta möjliggjorde en ny nivå av psykoterapi och arbetsterapi, vilket ytterligare ökade behållningen av sjukhusets allmänna verksamhet. Utvecklingen av den sociala välfärden hjälpte också människor som tidigare hindrats av sin sjukdom att framgångsrikt klara av livet utanför sjukhuset. Sammantaget ledde dessa faktorer till att behandlingstiderna i rask takt förkortades, samtidigt som ökningen av antalet patienter bromsades. Mellan år 1955–59 kunde ungefär hälften av de patienter som togs in på sjukhuset som ”kriminellt sinnessjuka” skrivas ut först efter 10 års behandling. 1970–71 hade siffran sjunkit till tre och ett halvt år och fortsatte att sjunka ytterligare under 1980-talet.
Antal patienter vid årets slut uppdelat på kön 1969–1984.
| År | Man | Kvinna | Totalt |
| 1969 | 346 | 60 | 406 |
| 1975 | 393 | 50 | 443 |
| 1980 | 358 | 44 | 402 |
| 1984 | 347 | 35 | 382 |
Under 1980-talet började den finska regeringen investera i Niuvanniemi sjukhus: 1982 utökades staben med tjänsterna andra psykolog och andra socialarbetare; 1983 övergick forskartjänsten som överläkare i rättspsykiatri från Mustasaari sjukhus i Vasa till Niuvanniemi, och 1985 tillkom ytterligare en tjänst som överläkare i rättspsykiatri. När Niuvanniemi sjukhus den 26 september 1985 firade sitt 100-årsjubileum förverkligades även de långsiktiga planerna på en ny plats för terapiverksamhet, då en ny byggnad med en golvyta på 3 126 kvadratmeter invigdes.
Samhällets ökade stöd visade sig vara avgörande för sjukhusets nya utvecklingsstrategi. Nu kunde man äntligen nå sitt mål – att bli ett sjukhus specialiserat på rättspsykiatri, som så småningom även kom att omfatta en avdelning knuten till Östra Finlands universitet. Dess specifika uppgift som statligt psykiatriskt sjukhus lagstadgades enligt artikel tolv i mentalvårdslagen. Denna utveckling kulminerade 1983, då Niuvanniemis överläkare, dr Panu Hakola, utsågs till Finlands första professor i rättspsykiatri vid Kuopio universitet (som sedemera bytt namn till Östra Finlands universitet).
I dag är Niuvanniemi sjukhus Finlands äldsta psykiatriska institution och Nordens största institution för rättspsykiatri. Sjukhusets mer än 130 år långa historia återspeglas på ett vackert sätt i de av Museiverket skyddade sjukhusbyggnaderna, vars ursprungliga utseende har bevarats under renoveringar, samtidigt som hänsyn tagits till behoven inom den ständigt föränderliga psykiatrivården.
Ytterligare läsning:
Malmivuori J. Niuvanniemen sairaalan historia 1885–1985. (Historien om Niuvanniemi sjukhus). En publikation från Kuopio universitet. Kuopio 1985.
Vuorio K. Niuva. Niuvanniemen sairaala 1885-1952. Niuvanniemen sairaala 2010.
Vuorio K. Niuva. Niuvanniemen sairaala 1953–2010. Niuvanniemen sairaala 2011.